Många resor har jag gjort under mitt "korta" liv och nu var det dags för ytterligare ett äventyr. Jag är av naturen nyfiken på nya platser och har ett motto att se en ny plats varje år. I februari bestämde sig jag och min stallkollega Lena för att åka över till Badminton för att se på världens tuffaste fälttävlan då vi fått reda på att min idol Viktoria Carlerbäck skulle delta, sagt och gjort...vi bokade flyg, boende, och bil. Så förra torsdagen bar det av mot London Heathrow!!

 Vi valde att flyga ett kvällsflyg då vi är arbetande själar båda två, väl framme på flygplatsen hämtade vi ut vår hyrbil, en ganska suspekt variant av citroen, vi skrattade båda när vi satte oss i den för det kändes som vi satt i en glaskula. Oh my...sitta på höger sida, växla med vänster och sen köra på vänster sida....ja utmaningar är till för att antas och vi startade för att köra mot Badminton, men varför går inte bilen säger då Lena efter att fått stopp ca tre gånger...  ....kanske för att du startar på femman säger jag...och så va det igång, resan som jag aldrig har skrattat så mycket på, tokig det är jag men jag har nog funnit min överman....ha ha ha ha ha....fortsättning följer....

 Med både gps och karta styrde vi kosan eller rättare sagt bilen mot vårt mål "The coach house"...ett B&B mitt ute på den engelska landsbygden och att vi hittade dit det är fortfarande en gåta....på vänster sida dessutom..ha ha...! Vår väldigt gulliga husvärd hade lagt ut nyckeln till oss då han inte kände för att sitta upp och vänta på de redan två lite sena gästerna. Vi lyckade komma fram bara en timma senare än beräknat men va då...körde bara fel en gång...hi hi. Ett mycket pittoreskt gammalt stenhus med så typiskt engelsk stil både inne och ute, gedigna trämöbler som bara jag älskar mötte oss när vi anlände, ja här kunde vi bo...utsikten från vårt rum var gröna ängar med stora fina trästaket där kossorna betade....mmm....nästan som hemma!!

  Dag ett startades med en ganska typisk engelst frukost....toast och marmelad, vad annat väntas man få när man är i England, men jag festade till det lite och tog yoghurt med något som såg ut som müsli, melon, vindruvor, jordgubbar och blåbär...passade mig utmärkt och magen blev mätt. Så började resa nummer två, vi skulle hitta till tävlingsområdet Badminton Horse Trail....hm, ja enligt vår husvärd var det bara att köra rakt fram....jag och Lena tittade på varandra...RAKT FRAM...ha ha ha, finns inga vägar i Englandet som går rakt fram...men vi satte oss i bilen och idag var det min tur att köra...jisses vågar du åka med frågade jag min kära reskompis....och så satt vi i bilen igen....skrattandes för vi kände oss verkligen som två ufon...i vår lilla glaskupa tog vi oss på de smala ringlande landsvägarna där de inte har någon koll på hur de varken parkerar eller ställer sina fordon, de står hur som haver och där ska man då kruusa mellan de och den mötande trafiken plus ha koll på vart man har den vänstra delen på bilen...touchade bara en liten backspegel på vägen men hittade det gjorde vi....    imponerade av oss själva parkerade vi vår glaskupa på en av de största ängar jag skådat och full med bilar dessutom, vi hade kommit till ett område som kan beskrivas med ett ord...."HUGE"...!!

 Två små själar började gå mot entren och vi märkte genast att eftersom det regnat en del så var marken ganska blöt och en blöt mark som ska trampas av 250 000 människor blir snart en lerig mark, därav alla brunstövlar, vi mötte brunstövlar, hattar och gröna rockar vart vi än gick, tror inte jag sett så många grönrockar eller brunstövlar i hela mitt liv....och så var det igång....shoppingen hette duga och vi var som två små barn i en godisbutik, här fanns verkligen allt, ja jag menar då ALLT. Och såklart så blev det ett par brunstövlar, och i efterhand är jag riktigt glad för så lerigt som det var så var detta de bästa man kunde ha på fötterna....rena rama fyrhjulsdriften!!

Hattar, hattar och hattar, det va hattar överallt och vi startade vår hattparad, vi provade, provade och provade...en hatt var ju ett måste (även om man hade en)....nytt är kul så efter att ha provat några sköna, snygga, mindre snygga så slog vi till med var sin hatt, och den var ju lika bra som stövlarna att ha eftersom det på lördagen under terrängen regnade och blåste väldigt och det kändes skönt att krypa in under hatten...bra köp enligt oss själva   . Vart vi än gick så fannst det öl, vin och matstånd....här behövde man inte gå varken törstig eller hungrig...tur för mig det (och för Lena),  jag är som ett barn...behöver mat minst var fjärde timma och får jag inte det så kan humöret svikta...he he! Terrängen på lördagen startade vi med att sätta oss på en "pub" mitt ute på terrängbanan och kolla in de första ekipagen, uj uj uj....stora hinder, tekniskt svårt ja det är ju inte vilka ryttare som helst som rider detta....sen traskade vi runt hela den nästan 5 kilometer långa banan....tillsammans med alla andra 250 tusen åskådare....ja en verkligen häftig upplevelse.

 Nu har jag fyllt på både energi och inspiration så nu är det dags för mig att gå ut till mina älskade fyrbenta som väntar på att få galoppera på de gröna ängarna som vi har här i Kattryd, kanske inte lika stora som i Badminton men man får vara glad för det lilla....tjingeling!!!

 Häromdagen var jag såå glad att min vackra bruna hade övervunnit sin rädsla för gropar i marken, men då är frågan....hur bra minne har hästar??? För på tävlingen i lördags så var det ju debut för just lilla fröken Brun och med solen strålande på himlen styrde vi kosan mot Tranemo, och nej...man får inte vara morgontrött när man ska utöva hästsport....kanske lite av en nattmänniska för det kändes verkligen som det var mitt i natten när väckarklockan ringde sådär 05.00 Jag har under många år kunnat välja de tävlingar jag velat åka på och när...och har av naturliga skäl valt klasser som inte ligger just så tidigt, men här kunde man inte välja....hm...det var bara att kliva upp och kamma sig. Min underbara stallkollega Minna är en morgonpigg figur som tur är och åkte glatt med mig!

I fälttävlan är det så att man startar upp med ett dressyrprov, det här är ju inte min allra bästa gren men jag gör så gott jag kan och för dagen så gick det ju ganska bra, trots att underlaget på banan var katastrof, de hade lagt på nytt grus och det var alldeles för mycket och blev sååå tungt så energin i hästen försvann totalt...orkade helt enkelt inte, men jag är ändå jättenöjd då lilla fröken gjorde precis det hon skulle och även matte andades lugnt när vi lämnade banan. Sen är det dags för hoppprovet och det ska du göra inom 30 minuter efter du lämnat dressyrbanan, så det är bara att svida om till hopputstyrsel...sadel ska bytas, benskydd ska på, martingal på och så hoppa fram lite, sen så kör man en hoppebana och för dagen var den på 9 hinder och på gräs. Här är vi ju hemma så det gick ju strålande....Muffins visste precis vad som gällde och hoppade precis som en prinsessa gör   

 Efter hoppprovet fick både pålle och matte en välförtjänt frukost, pålle i trailern och matte i solstol, åh det smakar ju alltid så bra att äta utomhus....ja i bra väder vill säga. Några timmars väntan på det roliga terrängprovet blev det men vad gör det när solen skiner och man har ett trevligt sällskap. Terrängbanan måste ju inspekteras och tid för bangång fanns det gott om...banan mätte 1538 m och den gicks några gånger....bara för att vara på den säkra sidan, det var ju ändå ett tag sen sist. Jättefin bana och väldigt fina och inbjudande hinder hade banbyggaren lyckats med. Underlaget var torrt vilket alltid är positivt för då blir det inte så tungt eller halt att rida på. Tempot är ju ändå ganska högt så fäste under hästens fötter är att föredra!! 

 Ja så var det dags för start, Muffins kändes laddad och på framridningen så galopperade hon glatt och förstod nu vad som var på gång då hon såg terränghindren! Starten gick och vi galopperade iväg över det stora gärdet och det kändes som vi dansade jag och min vackra bruna, en härlig känsla att få galoppera nästan helt fritt med hästen och vi blir ett....ja ett lyckorrus går genom hela kroppen och så var känslan heeeela vägen runt banan för lilla fröken tog alla hindren galant och det var till och med att jag fick hålla in henne emellanåt. Så kom graven...den fruktade gravhelvetet som vi tränat, tränat och tränat....och just denna graven var den som hon verkligen inte tyckte om och där var det bom stopp....hm....så surt va, när alla läskiga hinder inte var några som helst problem då blir en liten liten sketen grav ett megaproblem för fröken Brun....vi kom förbi och fortsatte banan som om inget hade hänt och i målet kände vi ändå att det här gjorde vi ju strålande....men nu ska det ändå tränas GRAVAR....och husse har nu lovat att bygga matte en sån så vi kan öva....puss till honom   

 Ja och så funderar jag nu på hur det var med minnet....man har ju hört talas om "hästaminne"...och det är nog så att hästar har ett fantastiskt minne och glömmer "aldrig"...men enligt studier så har hästen inget korttidsminne då de inte behövde det som vildhäst. Hästens hjärna har ungefär samma storlek som en mandarin och en stor del av den är kopplad till rörelse - något som är mycket viktigt för överlevnaden hos en vildhäst. Men det behövs ju inte så mycket korttidsminne för att äta gräs, däremot är det bra att kunna komma ihåg platser - till exempel var det finns bra bete och vatten - alltså är ett långtidsminne viktigt. Den här skillnaden mot vårt minne är viktigt att tänka på när man tränar och umgås med hästen samtidigt som det förklarar visst beteende hos våra vänner...så just denna graven som lilla fröken tyckte va sååå läskig tillhör nog hennes långtidsminne....tjingeling!!!